För att jag bryr mig, på riktigt.
"Åh! Vilken underbar röst du har Marcus. Du låter så varm och omtänksam att jag bara vill ta med dig hem och höra dig tala - i resten av mitt liv. Nu blir jag alldeles varm inombords. Tack!"
Jag riktigt såg framför mig ett liv med denna poetiskt begåvade kvinna. En liten faluröd stuga i den småländska skogen, med en mysig hammock i trädgården och några frigående kor som sällskap. Jag tog hennes nummer och lovade dyrt och heligt att ringa när jag tänkt på saken.

Din nya kvinna :)
Vad underbart det måste ha känts. Vad glad jag blev av att läsa det, på något vis. Det var som att läsa Tillsammans är man mindre ensam igen. Jag blir så glad när folk är snälla mot varandra utan att vänta sig något tillbaka. Att det faktiskt finns de som är medvetna om att man kan ge utan att vänta sig/kräva något i gengäld. Då är man inutivacker. Så vilken söt tant. Det hade varit fint att sitta på en veranda och dricka te med henne.
Och jag såg ditt mail. Jag har bara så svårt för att prata när jag inte mår bra. Att skriva om det i bloggen är inte det minsta svårt. Men att prata MED någon om det är svårt. Beroende på vilket djup det handlar om. Men så blir jag arg på mig själv. För jag är själv så medveten om att tystnad är något fruktansvärt och omöjlig att tolka. Den är rena tortyren i vissa fall. Men idag ser det ljusare ut. Åtminstone för tillfället.
naww vad gulligt!! gamla damer är för goa!! tycker du kan ta din cylle och bege dig upp till huskvarna och besöka denna dam. hon hade säkerigen uppskattat det, och du, gamla damer gör världens godaste kanelbullar och hemmagjord jordgubbs saft. så visst är det värt det hela även om hon kanske inte har en endaste tand i munnen, dricker kaffe ur ett fat med en sockerit under läppen + att hela huset luktar så där som gamla gör. men tänk på bullarna och saften!! ;)
Hahahaha