När jag var yngre (och jag hade läppstift) fick jag en gitarr i konfirmationspresent. Jag hade alltid velat lära mig spela, och gav det verkligen ett helhjärtat försök. Men när jag efter fem lektioner fortfarande knappt kunde hålla gitarren på rätt sätt gav både jag och min gitarrlärare upp hoppet. Jag skulle inte bli någon Elvis, inte någon Slash, inte ens någon strandtrubadur med lika taskig skäggstubb som sångröst. Nej, jag var totalt befriad från förmågan att göra två saker samtidigt.
Kalle Dahlin sa en gång att det inte finns en kvinna i världen som inte faller för en kille som har en gitarr i hörnet på lägenheten och ett par arbetarbyxor upphängda i hallen. Så sedan dess har gitarren mest stått och samlat damm i ett hörn här hemma, ihågkommen med samma avsmak som mitt munspel, vilket aldrig gavs någon ärlig chans.
Sen kom Guitar Hero 3. En enda sträng och tre knappar att hålla reda på, som dessutom var färgade i olika färger - allt för enkelheten. Men inte ens dessa barnanpassade plasttjofräser kan jag lära mig använda på rätt sätt, vilket var ganska uppenbart i torsdags när det vankades GH-kväll hos Carro i Skvättagödselboda.

Nu gick det visserligen inte så dåligt som jag trodde, men jag fick ändå se mig slagen för det mesta. Jag låter bilderna sköta snacket och passar på att tacka för en grymt trevlig kväll :)