Det finns ett par tillfällen varje månad som jag ser fram emot. Det är löningen den 25e och det är helgerna då jag är ledig. Inget fel med detta, utan det är nog så det ser ut för de flesta hårt arbetande (*host host*) Svenssons. Med tanke på min minst sagt kraftiga åldersnojja så har jag dock börjat fundera på om inte livet består av en enda lång transportsträcka till pensionen, alternativt döden.

Jag menar, i veckorna jobbar man 8 timmar, kommer hem, äter, ser en film och sedan är det bingen som gäller innan historien upprepar sig. Work-eat-sleep-repeat är livsmottot.
Detta kan ju omöjligt vara det som kallas livet? Om så är fallet komprimeras livet till bra mycket mindre än de 65år plus pension som jag skrev på för i anställningsavtalet en regnig höstdag för 22 år sedan. En snabb huvudräkning (*host host* igen) ger mig:

65 år minus 7 år innan man börjar skolan. Alltså 58 år gånger 52 veckor, gånger 2 dagar, delat med 365 dagar, vilket blir 16,5 år. Med 5 veckors ledighet per år får man ytterligare 5,5 år. Alltså lever man bara 22 år plus pensionen och de 7 år man har på sig innan skolan.
Jag räknar kallt med att dö ung, eller åtminstone innan pensionen. Alltså har jag i bästa fall en livslängd på 29 år. Räknar man bort den tiden jag redan levt, alltså (22 - 7) * 52 * 2 / 365, så har jag  25 år kvar att leva.

25 år? Vad är det? Piss i Nilen. Tänk på allt jag måste hinna med!

• Gifta mig rikt med en hälften så gammal supermodell.
• Resa jorden runt. 
• Festa naken vid en spansk motorväg.
• Träffa Leif "Loket" Olsson.
• Ladda ner Absolute Music 917.
• Cykla Vätternrundan.
• Vakna upp på en parkbänk med en död prostituerad kvinna i mitt knä.
• Sälja allt jag äger och åka till Las Vegas för att satsa allt på rött.

Imorgon ska vi se The Curious Case of Benjamin Button och förhoppningsvis får jag några tips på hur man blir yngre med åren istället för att bli äldre. Tills dess har jag seriösa funderingar på att införskaffa en rollator. Det brinner ju i knutarna och snart ger väl höfterna upp.