Hade långrast idag på jobbet, så jag begav mig till Everöd en sväng för att låna pappas motorcykel. Eftersom Basse lyckats låna ut nästan hela min utrustning till en bekant som han slarvat bort numret till så var jag tvungen att låna hjälm och jacka av pappa.
Stressad och enormt körsugen var jag, så i all hast greppade jag första bästa hjälm och begav mig ut på vägarna. Det blev en tripp till Åhus och vidare in till stan, där jag gled runt och njöt av uppmärksamheten. Folk tittade, folk pekade, folk fnissade. Vid ett rödljuse började bilen bakom tuta och jag blev mer och mer förundrad över vad som var så roligt.

Döm om min förvåning när jag fick se baksidan på den i övrigt svarta och läckra hjälmen...

Nu börjar jag nästan bli lite orolig. Hela gårdagen gick åt till att städa lägenheten. Jag gick runt här hemma och småplockade bland mögelodlingar och kvarblivna barr sen juletid. Jag putsade, fejade och dansade runt med sopborsten till Bob Segers gamla slagdänga Old time rock 'n' roll - precis som man gör när man som kille ska städa. Det har jag sett på TV och då är det så.

Ikväll har jag verkligen ingen inspiration alls på lager. Jag är trött, mätt och borde ha en medelålderskris enligt facebook. Dessutom gick den näst sista fungerande glödlampan i lägenheten sönder i skrivande stund, vilket gör mig extra matt inför morgondagens storstädning. Men en sak vet jag iallafall säkert. Att jag någon dag ska skaffa mig en Sphynx. Så det så!

Det är få gånger jag har så roligt som vid fester hos goda vänner, där folk med samma hälsosamma inställning till alkohol som en själv samlas. Gårdagens kräftkalas var verkligen ett bevis på detta. Jag brukar spendera söndagar med en fast övertygelse om att det inte är värt baksmällan att hålla igång som man gör, men inte idag. Idag känns det absolut värt det.

Jag får väl börja med att förklara en sak. Jag avskyr brandvarnare av alla dess slag.
Inte nog med att de är ruskigt fula; de har även ett inbyggt sjätte sinne som gör att de varnar för låg batterinivå just när det är som olämpligast. Dessutom avfärdar jag risken att något här hemma skulle börja brinna med ursäkten att "sådant händer alla andra, men inte mig".
När jag flyttade in i lägenheten för drygt tre år sedan fanns här fem av dessa små gynnare uppsatta, nu sitter två kvar, varav den ena blev grovt misshandlad när den för några månader sedan började tjuta mitt i min matlagning. Metallrör var mitt weapon of choice och det gick hett till, så nu hänger den där i mitt halltak och ser ledsen ut. Ledsen, men tyst!

För ett tag sedan storstädade jag lägenheten. Sopsäckar fylldes till bristningsgränsen med allt från matrester till glasflaskor och metallburkar. Som jag sagt tidigare så är jag inte särskilt miljömedveten och källsorterar därför aldrig, så allting mixades hejvilt i tron om att det aldrig igen skulle se dagens ljus. I en av dessa överfyllda sopsäckar hamnade en brandvarnare som jag gått och retat mig på ett längre tag. Befrielsekänslan var total.

Nu till problemet. I förrgår när jag kom hem från jobbet och tänkte gå och lägga mig hör jag ett misstänkt ljud. Ett ljud som sliter ut trumhinnorna, tänder eld på dem och pissar på askan.
Ett ljud som bara kan härstamma från en enda sak - en brandvarnare med för låg batterinivå.

Beväpnad med endast en kökskniv och med ett humör som en dörrvakt flög jag upp ur sängen och gick på jakt efter denna lilla domedagsmaskin i hårdplast från Taiwan.
Till slut blev mitt misstag uppenbart. Jag hade i all hast glömt batteriet kvar i brandvarnaren när jag slängde den. Nu står den där i hallen och stirrar på mig, den där sopsäcken. Jag kan inte öppna den och rota fram boven i dramat - det är för äckligt med tanke på alla matrester.
Jag kan inte slänga den i soprummet för pipandet skulle göra mina grannar misstänksamma, vilket utan tvekan leder till att mina miljöbrott uppdagas. Jag kan inte ha kvar den i lägenheten för då får jag inte en god natts sömn på flera veckor. Jag kan heller inte slänga den på tippen för då kommer de tro att det är en bomb som piper - vilket med min otur kommer resultera i en mysig etta med gallerfönster i resten av mitt liv. Detta driver mig till vansinne!

Då var man visst legitimerad MC-pilot.
Totalt kanske 2 timmars träning på konbanan med pappas elefanthoj, ingen körning i trafik och bara en spontanbokad uppkörning för 1500kr. Jag är nöjd :)

Jag har nog alltid varit lite lillgammal tror jag. För det första känner jag mig som en 80-åring rent fysiskt. För det andra kan jag bli helt varm inombords bara av att befinna mig hemma hos någon äldre människa. Det luktar så gott och visst låter det trevligt när gamlingar går? Det liksom knarrar sådär mysigt. Dessutom kan jag tänka mig att jag var en sådan unge som gnällde om inflationen när farfar trollade fram mynt från bakom örat.

Därför kan jag bli helt till mig och få gåshud när jag ser saker man minns från när man var liten - även om det var max 15 år sedan. Det väcker minnen som inte funnits där på flera år.
Ikväll sitter jag här och drömmer mig bort till den tid då allt var enkelt. Då man inte oroade sig över känslor, jobb, pengar osv. Då man bara längtade till sommarlovet och att få springa i vattenspridare och bygga kojor i skogen. När man tog livet med en klackspark helt enkelt.

Jag lyckades hitta några videoklipp från dessa svunna tider. Ni som är i ålder med mig borde känna igen åtminstone en del av dessa underbart vrickade små TV-serier:

Med blåsor på händerna och en hjälmfrisyr som heter duga sitter jag nu här vid datorn efter några timmars motorcykelträning. Har inte nämnt det för så många tidigare eftersom jag gärna undviker all form av press, men jag har uppkörning för tung MC på fredag.
Till saken hör att jag knappt kört en meter de senaste två åren, och den nya konbanan har jag inte ens sett innan. Dessutom är det tänkt att jag ska köra upp med pappas motorcykel, vilket är fordonens motsvarighet till en blobfish. Stor, tung, klumpig och gammal är bara förnamnen.
Tänk er en finlandsfärja med två hjul så är ni så nära verkligheten man kan komma.
Nåväl. Lite sitter ju kvar i ryggmärgen från de gånger jag lånat motorcyklar på jobbet och kört körkortslös, så förhoppningsvis ska det inte gå allt för illa på fredag. Wish me luck!

Som vanligt är det inte killen i filmen som skrivit brevet...

Kära Bullen, nu har jag en ny psykisk åkomma att lägga till på listan med knasigheter i mitt liv. Jag har nämligen ikväll upptäckt att jag är paranoid, på riktigt.
Har haft en stark magkänsla hela kvällen som säger åt mig att någonting dåligt har hänt/kommer hända, och det är inte roligt alls. Eller jo, lite roligt är det, för normalt sett hade jag inte börjat oroa mig om så lägenheten börjat brinna - så detta var en intressant twist på mitt normala liv med skygglapparna i högsta hugg. Dessutom har jag helt allvarligt spenderat en bra stund på att leta genom lägenheten efter skummisar och monster under sängen. Blev iallafall glad när telefonen ringde ett par gånger tidigare och allt var okej. Och att folk bloggat ikväll är ju också ett tecken på att de lever, som tur är.
Vet inte om det är jag som börjar bli galen, men sist jag hade denna magkänsla var för två år sedan precis innan en vän kraschade sin motorcykel och fick gå med kryckor ett bra tag. Så jag väntar med spänning på morgondagen. Kanske ramlar himlen ner, kanske bryter jag en nagel, eller så händer inget alls. Ja den som lever får se.

Efter en lång och jobbig vecka är äntligen helgen kommen, och idag ska jag verkligen göra mitt bästa för att ha så roligt som möjligt. Som jag sagt tidigare så är charmen med utekvällar så gott som försvunnen. Men inte ikväll. Ikväll blir det ninjafylla och rock 'n' roll.
Skulle egentligen jobbat imorgon, men lyckades i sista stund byta pass med min ständiga räddare i nöden Càssandra. Malmöfestivalen lockar också, men det är lite för sent påkommet nu så ikväll får gamla hederliga Kristianstad duga. Dock blir det förhoppningsvis en runda till festivalen nu i veckan, så helt redneck och isolerad är jag inte, även om det ser så ut.

Men varför sitter jag här och trevar med orden när Bettan väntar med torr lever inne i stan?
Nej, nu ska jag slänga igång lite musik på hejdundrande hög volym och dansa min väg till duschen. Det blir Come on Eileen, Safety Dance, Deceptacon och kanske lite Walking on sunshine när jag ändå är igång.

Funderade förresten på en sak. Blondinbella, Kenza och allt vad de heter brukar regelbundet stoltsera med såkallade goodie-bags som de fått i present, som brukar innehålla diverse smink och hudvårdsprodukter. Företagen skickar ut produkter som de tror passar personen, och oftast har de säkert rätt. Extravaganta personer med extravaganta livsstilar och chihuahuor i släptåg belönas med produkter anpassade för personer med just den livsstilen.
Nu har jag också fått en goodie-bag i present och på något vis känner jag samma sak här ;)

I tunga tider är all form av uppskattning väldigt stärkande. Man får försöka se de små ljusglimtar som i tid och otid envisas med att sticka fram. Idag fullständigt bländades jag, och att kalla detta för något mindre än en jackpot vore att ljuga. Med tunga ögonlock satt jag och betade av samtal, när jag plötsligt slogs av häpnad och nästan ramlade baklänges. Vilken röst, vilken charm, vilken kvinna. Jag blev helt stum av fägring när hon på knagglig småländska sa:

"Åh! Vilken underbar röst du har Marcus. Du låter så varm och omtänksam att jag bara vill ta med dig hem och höra dig tala - i resten av mitt liv. Nu blir jag alldeles varm inombords. Tack!"

Jag riktigt såg framför mig ett liv med denna poetiskt begåvade kvinna. En liten faluröd stuga i den småländska skogen, med en mysig hammock i trädgården och några frigående kor som sällskap. Jag tog hennes nummer och lovade dyrt och heligt att ringa när jag tänkt på saken.  

Jag undrar vad som hänt med mig egentligen. Igår stod utgång på schemat igen, som så många gånger förr. Det började med lite lätt förfest i en lägenhet på Näsby med pokerspelande och ölhävande. Egentligen hade jag en lite halvdålig dag så soffan lockade mer än festen, men vad ska man göra? Att säga nej till att festa är inte min kopp the.
Kan inte säga att jag spelade särskilt bra, men jag vann iallafall pengar nog att täcka min utekväll - som tur är.
Jag höll mig nykter hela förfesten för att slippa ta bussen till stan. Så vid 23:30 körde vi till Biljardkompaniet där vi tänkte värma upp inför vidare festligheter. Folk gick rundor, jag segade. Till slut satt jag där ensam med en vagnslast träskpaddor och några gamla skolkamrater som jag inte kände igen, och som heller inte kände igen mig. Vid 1 gled jag och Robban vidare mot stan för att kolla läget och festa vidare, men jag fastnade utanför Banken där jag stod i någon timme och var allmänt seg och trött. Sen åkte jag hem.

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen, men något måste ju göras. Något drastiskt, för såhär kan det ju inte fortsätta. Jag brukade älska att gå ut och släppa loss, men nu känns det bara vemodigt och segt. Jag saknar de gamla goda tiderna. Jag behöver ett lyckopiller.

Det här med miljövänlighet har aldrig varit min starka sida. Jag kör gladeligen bil om jag så bara ska över gatan, och att källsortera hoppar jag över med motiveringen att allt brinner vid rätt temperatur. Jag skäms inte heller för att vägra erkänna växthuseffekten som fakta. Vi har ju trots allt haft 176 istider, varav 175 inträffade innan människan - så några graders temperaturskillnad är för mig lika engagerande som damfotboll.
Men nu, mina vänner, har jag äntligen dragit mitt strå till stacken. Jag har bidragit till en bättre värld för oss och kommande generationer. Ikväll kommer jag somna med ett gott samvete.
Behold! En biologiskt nedbrytbar kasse från min senaste shoppingrunda.

När jag var yngre (och jag hade läppstift) fick jag en gitarr i konfirmationspresent. Jag hade alltid velat lära mig spela, och gav det verkligen ett helhjärtat försök. Men när jag efter fem lektioner fortfarande knappt kunde hålla gitarren på rätt sätt gav både jag och min gitarrlärare upp hoppet. Jag skulle inte bli någon Elvis, inte någon Slash, inte ens någon strandtrubadur med lika taskig skäggstubb som sångröst. Nej, jag var totalt befriad från förmågan att göra två saker samtidigt.
Kalle Dahlin sa en gång att det inte finns en kvinna i världen som inte faller för en kille som har en gitarr i hörnet på lägenheten och ett par arbetarbyxor upphängda i hallen. Så sedan dess har gitarren mest stått och samlat damm i ett hörn här hemma, ihågkommen med samma avsmak som mitt munspel, vilket aldrig gavs någon ärlig chans.
Sen kom Guitar Hero 3. En enda sträng och tre knappar att hålla reda på, som dessutom var färgade i olika färger - allt för enkelheten. Men inte ens dessa barnanpassade plasttjofräser kan jag lära mig använda på rätt sätt, vilket var ganska uppenbart i torsdags när det vankades GH-kväll hos Carro i Skvättagödselboda.

Nu gick det visserligen inte så dåligt som jag trodde, men jag fick ändå se mig slagen för det mesta. Jag låter bilderna sköta snacket och passar på att tacka för en grymt trevlig kväll :)

Denna dag har inte varit som alla andra dagar. För det första har jag varit ledig från jobbet, och för det andra så har jag ägnat den helt åt mig själv. Normalt sett är jag antingen för trött för att för att få något gjort, eller så har jag dagarna fullbelagda med diverse dumma påhitt. Därför var det riktigt skönt att under en hel dag bara få ägna sig åt sig själv.
Nu har jag precis stigit upp ur badkaret och känner mig som en helt ny människa. På bordet står en kopp kaffe, i datorn väntar filmen Felon och bredvid mig i hängmattan har jag en hel tallrik full med rostade mackor. Dagar som dessa borde vara mer rutin än undantag.

Ibland kan jag helt spontant brista ut i skratt åt de allra konstigaste saker. Man sitter på ett fik och plötsligt går någon förbi som på minsta lilla sätt bryter normen, då börjar jag skratta. Men även de enklaste saker kan få mig att krypa tårögd ur situationen. Det räcker med ett ordval, en bild, ett djur, en byggnad, en kommentar, en mental bild, en känsla - you name it!
Oftast blir det en lite ansträngd stämning då ingen annan fattar varför jag sitter och ler med hela huet, men det struntar jag i, jag är ju mer än nöjd med läget. Idag på jobbet dök det upp precis en sådan situation. Jag satt och slappsurfade på diverse bloggar och nyhetssidor när denna headline med tillhörande bild dök upp, och jag höll på att dö :)