Kommer hem, slänger mig på soffan, sätter igång TVn. Lite bläddrande bland kanalerna och jag fastnar på TV4 där Malou von Sivers intervjuar någon. Fem sekunder senare uppstår någon störning i sändningarna och bilden fryser på den intervjuade personen.
Jag kan stå ut med tillfälligt avbrott, dålig kvalitet och bortfallet ljud; men när man tvingas stirra på Anna Book i nästan tio minuter, då har det gått för långt.

Fredagen gick återigen konstigt nog i festens tecken. Brukar inte vara så sugen på att svinga mina lurviga på fredagar eftersom medelåldern på uteställena är så låg att jag varje gång upplever en medelålderskris. I detta fall hade jag dock varit uppbokad för utgång sedan i måndags så jag hade inte så mycket att säga till om, som vanligt.
Kvällen började hos Basse och fortsatte till Biljardkompaniet för att sedan avslutas på Grand/Banken, men jag var som vanligt en kärring och satte mig i en taxi redan vid halv 1.
På något vis lyckades jag ändå känna mig förvånansvärt bakis dagen efter, så när polisen ringde mig på morgonen och berättade att jag parkerat bilen snett över två hyrda parkeringsplatsen var det inte direkt med ett leende på läpparna jag tvingades ta bussen till stan.

Ernst Kirchsteiger är en värdelös idiot. Det må låta som hårda ord, men att lura så många miljoner människor varje vecka borde vara olagligt. För inte kan det väl vara så lätt att leka handyman som han får det att se ut? Nej, det är jag nog ett levande bevis på.

Nu i veckan har Marcus tagit på sig spenderarbyxorna och slagit på stort. Har länge velat slänga ut min gamla 28-tums skrothög till TV så varför göra det halvhjärtat? Igår for jag och Netts ner till Malmö och hämtade lite godis till min lägenhet i form av en Panasonic 50-tums plasma-TV, och idag var jag rundor i stan och letade reda på ett Playstation 3, ett väggfäste och två HDMI-kablar.

Som vanligt gick det väldigt smärtfritt tills jag och Henke tog på oss grovhandskarna och försökte montera väggfästet. Som ni kanske läst tidigare har jag en hängmatta i hörnet på lägenheten där TVn egentligen ska stå. Denna hängmatta fick gå till de sälla jaktmarkerna för att lämna plats åt nyförvärvet. Glada i hågen börjar vi borra hål efter hål i väggen, men något går fel. Tydligen består min vägg av någon mystisk, antagligen topphemlig grå massa som normalt sett borde vara betong.

Vi provade med betongborr, träborr, skruvmejsel och hammare men inget tycktes vilja penetrera denna stenhårda vägg. Sex olika borr totalförstörde vi innan de sex hålen som krävdes var på plats. Helt matta av irritation drar vi i första skruven som verkar vara gjord av japansk mjukplast. Halvvägs in i pluggen går huvudet av och vi står där som två fån. Klockan började närma sig 23 och med en stor suck gav vi upp för dagen.

Jag minns den gamla goda lumpartiden och hur man kunde gå från självmordsbenägen till överlycklig bara av att höra ett enda ord. Ett ord som innehåller så mycket glädje, så mycket kärlek och så mycket lättnad. Detta enkla men ack så underbara ord är "återhämtning".
I det militära innebar det några minuters rövsittande och möjligen ett lagat mål mat istället för den vanliga frystorkade fiskgrytan, men här hemma kan man ta det till en helt ny nivå.
Efter att ha legat sömnlös till klockan 3 natten till idag, lyssnandes på några idioter som tyckte det var helt okej att ha utomhusdisco med skrik, dunka-dunka och utländska svordomar så bestämde jag mig för att ägna lite tid åt just återhämtning.
Så med en hård arbetsdag i ryggen kom jag hem klockan 17, lade mig i sängen, knäckte en folköl, knäppte upp översta byxknappen - och somnade på studs. Klockan 23 vaknade jag igen, och nu sitter jag här, pigg som en lärka på speed, och är sjukligt uttråkad.
Egentligen borde denna tristess leda till en kort men intensiv depression, men inte för mig. Nej jag har efter många års erfarenhet utvecklat en handlingsplan som alltid får mig på gott humör.

Det finns dagar då man på något vis lyckats missa att planera en enda aktivitet. En sådan dag hade jag igår, så när jag såg att Calle Schulman sökte ett nytt blogghuvud var jag inte sen med att knåpa ihop ett litet bidrag. Tydligen var det uppskattat vilket ni kan se här.
Som tack "vann" jag någon parfym från Marc Jacobs så nu kan jag kanske skippa den där mustigt friska doften av lantliv som mitt Vä-boende skänkt mig.

Letade av okänd anledning igenom mitt vitrinskåp precis. Förutom alla gamla CD-skivor, datordelar, tyska fulsnapsar och bingomarkörer som jag hittade så lyckades jag även hitta de tavlor jag fyndade på Tollarps loppmarknad tidigare i somras. Så nu har Kungen och Drottningens bröllopsfoto fått sällskap av både ett helt familjefoto och en bild på den evigt saknade Leif "Loket" Olsson. Min toalett är nu färdiginredd och visst är väggen en fröjd för ögat?

På lördag gäller det. Då entrar Håkan scenen på Mejeriet i Lund och undertecknad får se honom live för första gången. Om jag längtar till helgen? Tro alla jävlar!

Inte nog med att skrumplevern närmar sig med stormsteg. Nej tydligen kommer jag även drabbas av skadad könsutveckling och fertilitet, samt cancer. Det här med life in the fast lane fick just en ny innebörd och pensionssparandet kan jag stryka från att-göra-listan. En impotent, underutvecklad och försöpen cancerpatient - alla kvinnors våta dröm, eller hur?

Pappa, Anette, Azrael och Viktor har flytt fältet och har fullt upp med att bättra på bonnabrännan nere i tzatzikins förlovad land. Som den ansvarsfulle person jag är ser jag det självklart som min skyldighet att hålla koll på huset medan de är borta. Det vore väl synd och skam att låta all deras mat och sprit stå och bli gammal? Eller hur?
Det började med en liten lätt invigning igår när Nettan bjöd på tacos, men då stannade intaget på var sin öl. Jag är inte särskilt köksvan och att placera mig i ett rum fullt med knivar och varma kokplattor på fyllan motsvarar nog maffians kiss of death - ett säkert tecken på att du inte kommer se morgondagen.


Det hela gick dock väldigt smidigt och jag undrar om det inte någonstans lååångt inom mig bor en riktig liten mästerkock som bara väntar på att få sättas på prov.

Satt nyss och tittade igenom gamla blogginlägg och slogs av en liten fundering. De flesta som läser denna blogg känner ju mig personligen på ett eller annat sätt och vet således hur jag ser ut och hur jag är som person. Det som hittat hit av andra anledningar, det är dem jag är orolig för.

Bland de säkert 500 bilder jag lagt upp sedan årsskiftet så finns det knappt en enda där jag faktiskt är mig själv lik. Ta stekarinlägget nedan. Jag tittar på bilderna och inser snabbt att jag knappt kunde se dummare ut ens om jag försökte. Visst, självklart skriver jag nästan alltid på ett självdistansierat sätt och försöker bjuda på mig själv så gott det går, men tänk om någon mot förmodan skulle ta mig på allvar. Hur skulle det se ut? :)

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev om mitt första försök till att bli en fullfjädrad stekare. Senast var jag eld och lågor över de små framsteg jag gjort, men avslutade med ett stort nederlag och var snarare mer förvirrad än när jag började. Därför tänkte jag ge det ett nytt försök, och änslänge går det ganska hyfsat måste jag säga. Särkilt med välgjorda och extremt genomtänkta instruktionsvideos som denna från Fräscha Kungliga Bratakademien:

From: "Marcus", [email protected]
To: "Vägverket Krstd", [email protected]
Date: Sep 13, 2008 20:46

"Jag skriver detta brev till er som en slags hyllning. Se det som ett tecken på uppskattning från min sida, eller som ett bevis på hur ni verkligen lyckats rekrytera Sveriges absolut intelligentaste personalskara. Det är inte varje dag jag blir överraskad över hur klipska och sluga statligt anställda personer är, men i detta fall slås jag med häpnad varje gång jag närmar mig bilen efter en lång dag på jobbet.

Jag syftar såklart på de forna poliser, forskare och advokater som hittat sitt kall i livet och nu har lyckan att få tjänstgöra som parkeringsvakter. Dessa föredömen för oss slarviga bilister. Dessa analyserande och listiga personer som verkligen lägger ner all sin tid och energi på ett enda gemensamt mål; att hitta var Marcus Andersson Knutsson gömt sin bil för dagen.

De första 5-10 gångerna fylldes hela min kropp av ilska när jag såg hur dessa slappfisor, förlåt lapplisor, lyckats passera förbi just när undertecknad "missat" att slänga i de där små mynten i maskinen. De följande 5-10 gångerna var min ilska utbytt mot total uppgivenhet över min egen oförmåga att lyckas hålla mig inkognito i stadskärnan. Men nu för tiden spelar vi på en helt ny nivå, jag och vakterna. En nivå där en stor del av min fritid spenderas på att hitta just de där parkeringsplatserna där ingen p-vakt någonsin satt sin fot.
Men precis när jag med ett leende på läpparna lyckats hitta en av dessa gyllene parkeringsrutor dyker det alltid upp någon näsvis liten översittarkvinna med alldeles för stor beige väst. Ibland hoppar hon fram från en buske, ibland från bakom ett träd, ja ibland till och med från avloppet eller från någon underjordisk grotta - det är jag övertygad om.
Nåväl, jag är inte bitter utan snarare smickrad över att få vara målet för en hel yrkeskår. För visst har ni på kontoret bilder uppsatta både på mig och min bil? Visst har ni morgonmöte en dag i veckan där ni går igenom senast kända positioner på min kära mossgröna Saab 900? Visst har ni en intern ranking över vem som lyckats bötfälla Marcus flest gånger?

Jag förväntar mig ingen ursäkt och inte heller att ni ska se mellan fingrarna på mitt trafiksyndande, men hövligheten att åtminstone komma förbi med lite tårta och kaffe har ni väl? Jag står ju ändå för ett konstant pengaflöde som sysselsätter en stor grupp människor på heltid. Jag fyller förresten år den 28e oktober, om ni undrar.

Med hälsningar fyllda av beundran.

P.S
En rent hypotetisk fråga. Vad passar bäst till beigea västar, grovkalibrigt eller finkalibrigt hagel?"

Ni kan se det här som ett slags farväl, en sorti, livets tapto. Det sägs att it ain't over 'til the fat lady sings och jag lovar er, idag är jag omringad av träskpaddor som en efter en öppnar foderluckan och stämmer in i körsången. A one, a two, a one, two, three, four...

Har legat hela natten och vridit och vänt på mig och inte lyckats få minsta lilla blund, vilket jag i och för sig börjar vänja mig vid. Men det slutar inte där - nejdå. Jag har även lyckats boka in mig på the mother of all arbetspass idag. Dessutom börjar lägenheten återigen förfalla och en av blommorna har redan offrat livet, vilket innebär att jag har hela kvällen fullbokad.
Så, mina vänner, det var roligt att lära känna er men denna dag kommer ha ihjäl mig långsamt med en rostig osthyvel. Skiva mig i småbitar tills jag bara är en spillra av mitt forna jag.

I rymden kan ingen höra dig skrika. Undrar som samma sak gäller här ute i Vä.

Idag tog jag det största beslutet jag någonsin varit tvungen att fatta. Många har gått längs samma väg tidigare, men jag har alltid sagt att jag ska bryta trenden. För något år sedan var det otänkbart, men idag har jag tagit steget ut i den riktiga världen; blivit en man. Lite som en indianpojke som nyss skjutit sin första buffel och släpat hem den för att få familjens respekt.
Anpassa detta till dagens samhälle så förstår ni säkert vad jag talar om. Jag har raderat mitt konto på LunarStorm. Alla minnen, alla gamla vänner som visserligen inte varit inloggade på två år, men som ändå fanns med på den prestigefyllda vännerlistan.

Passade dock på att ta en sista titt bland alla gamla mail och dagboksinlägg, vilket fick mig att inse hur mycket lättare allting var på den tiden. Ville man prata med någon var det bara till att skicka iväg ett sms till lajv-tjänsten. Självklart var ju telefonen redan utrustad med kontantkort av märket LunarStorm Vrål, så inte var det någon dyr historia heller. Och vem kan med handen på hjärtat säga att de inte minst en handfull gånger dragit rejält på smilbanden åt alla kromosomberikade stolpskott man stött på genom åren? Det hade sin charm måste jag säga.

Är man uppvuxen i Everöd så har man garanterarat utvecklat en viss förkärlek till det lantliga, så det var med ett leende på läpparna som jag, Minibettan och Judolph satte oss i bilen och begav oss ut på landet i lördags. Närmare bestämt till Växjö.
15 mil betades av i raskt tempo och väl framme dröjde det inte länge innan festandet var i full gång, enligt rutin. Bettski och Coffe höll hov och under kvällens gång slank det ner tequila, vin, öl, cider och grogg i mängder. Minnet är lite luddigt, mitt huvud är lite luddigt och levern bultar så det står härliga till vilket brukar vara ett gott tecken på att gårdagen varit alldeles underbar.

Vi började vår resa i Bettan och Coffes nya lägenhet där grunden lades i form av pizza och salta pinnar. Därefter begav vi oss vidare till Stenladan, en studentpub med två våningar belagd i ett stall. Det dansades (nåja) och festades i sällskap av en hel drös utbytesstudenter från Chippanesien, vilket också satte sina spår om man tittar på blodhalten i mitt alkohol.
Resten av natten är lite suddig men den involverade efterfest hos en ryss, fyllekäk på statoil och en kamp på liv och död för att få ta del av det täcke som delades på tre fyllon i en bäddsoffa :)

Ibland är jag helnöjd med mina arbetstider, ibland inte. Denna dag är ett praktexempel på det sistnämnda. På senare tid har jag blivit bättre på att ta mig upp i vettig tid på morgonen, men när man vet att dagen innebär arbete från 07-22 är det inte det lättaste. Har man dessutom haft svårt för att sova under natten så är det snudd på omöjligt.
Jag är dock belönad med en rejäl långrast mitt på dagen, så än är det inte dags att slipa rakbladet och tappa upp ett bad. Nej, istället tänker jag spendera den på att plöja igenom Neil Strauss nya bok, som jag väntat på i evigheter. Har inte hunnit längre än till kapitel tre, men i skrivande stund hänger han från en balkong på tredje våningen - halvnaken och berusad, med en slips runt midjan som fastnat i balkongen nedanför. Det sägs att man har lätt för att uppskatta saker man själv kan relatera till, och i detta fallet är det nog så - skrämmande nog :)

Nu finns det en liten risk att detta blir ett inlägg i värsta Andres Lokko-stil, med vindar som smeker kinder och andra utsvävningar om diverse struntsaker. Men det struntar jag i.
Nu sitter jag här igen och nästan bryter ihop av sysslolöshet. Jobbade till klockan 19, och sedan dess har jag suttit i precis samma nersuttna del av soffan som alltid och gjort precis ingenting. Det är då jag börjar fundera på saker. Saker som egentligen inte borde spela någon roll, men som jag vrider och vänder på tills de helt tappat proportion och därför gör mig galen.
Inte för att det stör mig nämnvärt. Jag är van vid att överanalysera precis allt som händer, men det är i stunder som dessa, när man nästan börjar klättra på väggarna av tristess, som de verkligen tränger genom och blir jobbiga. Jag behöver något att göra. Något att se fram emot. Något som håller mig igång. Men det slutar inte där. Nejdå, samtidigt är jag ju för korkad och lat för att ta tag i något. Jag kunde säkert gå ut på en promenad, laga någon mat, vattna blommorna, eller helt enkelt bara ringa någon att leka med. Men nej, här sitter man och stirrar sig blind på alla tumbleweeds som blåser förbi i lägenheten - som i westernfilmer.