Jag kan se det framför mig.

Polis: "Hur var det här då?"
Peter: "Jo tack, full och glad."
Polis: "Men människa, du är ju full som en alika."
Peter: "Det stämmer."

Polisen börjar rada upp moralkaka efter moralkaka men blir avbruten av Peter som glad i hågen säger: "Det är lugna puckar, jag mår prima!" 

Låt oss gemensamt hålla hand och sjunga We shall overcome.

Såg precis en av mina favortifilmer Dawn of the Dead och började fundera lite.
Vad gör man när (inte om) zombiesarna anfaller? Smyger sig på dem försiktigt bakifrån och hoppar fram skrikandes "hej knekt!"?

Nej, en bättre plan än så måste man ha, så jag drog mig till minnes en tråd på Flashback som Judith tipsat om. Ämnet är "Vad skulle du göra vid en zombieattack?" och de flesta användare är överens om att steg ett är att hitta en bra och säker plats att utgå från. I mitt fall skulle jag nog välja Domus. Det är centralt, har få ingångar och proviant i överflöd.
Redan från början hade jag barrikaderat ingångarna och försökt stänga av undre parkeringsdäcket. Nästa steg är nämligen att skaffa sig ett stabilt och driftsäkert fordon så man kan leta förnödenheter på stan utan att riskera att bli en brain-smoothie åt en hungrig zombie. När basbehoven mat och transport är täckta är det dags att tänka mer på säkerheten.
Återigen är Domus en central och bra plats. De konservativa vapenlagar vi har i Sverige gör åtkomsten till vapen något begränsad, så en tur till Näsby är nästan oundviklig.

Med ett matförråd som Peter Harrysson och en vapenarsenal som John Ausonius är det dags att börja tänka på räddningen. Domus tak är hållbart nog för en helikopter och plant nog för en skylt modell större så med fuskpälsar från damklädesavdelningen formar jag SOS så stort det bara går. Medan jag väntar på räddningshelikoptern påbörjar jag operation paradis. Med andra ord flyttar jag all sprit från systembolaget in till kyldiskarna på mejeriavdelningen.

Med en iskall öl i näven och en brassestol under gumpen delger jag zombiesarna mina sista ord: "Come and get me, you zombie sons of bitches!".

Det finns ett par tillfällen varje månad som jag ser fram emot. Det är löningen den 25e och det är helgerna då jag är ledig. Inget fel med detta, utan det är nog så det ser ut för de flesta hårt arbetande (*host host*) Svenssons. Med tanke på min minst sagt kraftiga åldersnojja så har jag dock börjat fundera på om inte livet består av en enda lång transportsträcka till pensionen, alternativt döden.

Jag menar, i veckorna jobbar man 8 timmar, kommer hem, äter, ser en film och sedan är det bingen som gäller innan historien upprepar sig. Work-eat-sleep-repeat är livsmottot.
Detta kan ju omöjligt vara det som kallas livet? Om så är fallet komprimeras livet till bra mycket mindre än de 65år plus pension som jag skrev på för i anställningsavtalet en regnig höstdag för 22 år sedan. En snabb huvudräkning (*host host* igen) ger mig:

65 år minus 7 år innan man börjar skolan. Alltså 58 år gånger 52 veckor, gånger 2 dagar, delat med 365 dagar, vilket blir 16,5 år. Med 5 veckors ledighet per år får man ytterligare 5,5 år. Alltså lever man bara 22 år plus pensionen och de 7 år man har på sig innan skolan.
Jag räknar kallt med att dö ung, eller åtminstone innan pensionen. Alltså har jag i bästa fall en livslängd på 29 år. Räknar man bort den tiden jag redan levt, alltså (22 - 7) * 52 * 2 / 365, så har jag  25 år kvar att leva.

25 år? Vad är det? Piss i Nilen. Tänk på allt jag måste hinna med!

• Gifta mig rikt med en hälften så gammal supermodell.
• Resa jorden runt. 
• Festa naken vid en spansk motorväg.
• Träffa Leif "Loket" Olsson.
• Ladda ner Absolute Music 917.
• Cykla Vätternrundan.
• Vakna upp på en parkbänk med en död prostituerad kvinna i mitt knä.
• Sälja allt jag äger och åka till Las Vegas för att satsa allt på rött.

Imorgon ska vi se The Curious Case of Benjamin Button och förhoppningsvis får jag några tips på hur man blir yngre med åren istället för att bli äldre. Tills dess har jag seriösa funderingar på att införskaffa en rollator. Det brinner ju i knutarna och snart ger väl höfterna upp.

Då var ännu ett år till ända och utan större krokodiltårar får man väl säga att det har varit ett väldigt givande år. Jag fick (på gott och ont) anställning på Eniro som telefonist och även om det nästan dagligen leder till kväljningar och självmordstankar. Nej, än så länge är det inte så farligt men det ger ju inte direkt utlopp för min strävan efter att någon gång innan pensionsålder kunna säga att jag är en somebody.
Nåja, jag har en känsla av att det kan lösa sig inom en inte alltför lång tid. Annars får man väl säga att det både var det rent psykiskt jobbigaste året hittills, men även det utan tvekan bästa.
Hur som helst så spenderades nyårsafton med Nettan hos Tim och Sandra i deras hus i Västra Vram. Henke och Nicke hade flytt fältet och begett sig till Lalandia för att utöva lite undervattenssupande så de var djupt saknade (haha). Men förutom deras frånvaro så blev det en riktigt trevlig tillställning med förrätt, varmrätt och sup därtill.