Tanken med denna blogg är väl i grund och botten att kunna underhålla andra samtidigt som jag själv får chansen att skriva av mig lite. Innehållet kan sträcka sig allt från fransk fuldans till känslomässiga krascher, och det är precis så jag vill ha det. Jag vill kunna återge min vardag på ett sätt som speglar min personlighet, utan att för den delen bli allt för personlig.
Sist handlade det om solbrillor, fylla och matlagning. Idag handlar det om betydligt djupare saker.

Läste en tråd på gediget.se som berörde det väl erkända faktumet att söndagar vanligtvis är deprimerande excuses for a day. Jag omnämndes som personen som alltid yttrar den klassiska söndagsfrasen "Jag ska aldrig mer dricka sprit".

Denna söndag kommer bli en killer. Redan idag börjar jag känna hur livet knakar i fogarna, och ändå är det bara lördag.
Att lagen om alltings jävlighet gör sig påmind redan idag kan jag nog inte förklara utan att bli alldeles för personlig. Men tro inte för en sekund att det hindrar mig från att skriva av mig lite.
Funderade för en kort sekund att göra detta inlägg till "Livets lärdomar, part two" men insåg att den gamla klyschan "om något verkar för bra för att vara sant, så är det oftast så" summerar det hela ganska väl.
Det lustiga med det hela är att jag egentligen borde vara glad för fina ord, samt hoppfull och stöttande, för det är jag innerst inne. Ge mig bara några dagars tankar och ett löfte om att inte falla i glömska.

Finns det något jag irriterar mig på här i bloggandets kantstötta värld så är det personer som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Folk som hotar med att sluta blogga om folk inte kommenterar, men även folk som säger A utan att säga B. Att ingen bara knackar dem på axeln och säger "Who the fuck cares?".
Nu inser jag att jag håller på att sluta mig till denna redan för utbredda skara idioter, så därför får det räcka med känslomässigt prat för denna gång. Hoppas ni förlåter mig.

Idag är det iallafall lördag och planen var upplagd för festligheter med Linda och gänget, tätt följt av utgång på banken. Blev dock tvungen att dra mig ur i sista stund då jag känner att spriten i kombination med utgång inte direkt hade gynnat mig idag. Så istället blir det skåpsupande ensam i lägenheten framför datorn. Way to go Marcus!

Som sagt, behövde bara skriva av mig lite och detta inlägg behöver ni inte ta på allt för stort allvar.
Nu ska jag och mina tankar ta oss varsin öl till och hugga in på det enda som kan få mig att skratta idag, Grotesco.

Bisous!
//Marcus, som numera kan titulera sig emofjortis, eller som en underbar person uttryckte sig, Lådvinsfilosof.