Då var man tillbaks i gamla hederliga Kristianstad efter ett veckoslut i de nordligaste delarna av landskapet som gud glömde, Värmland.
Eller ja, vi kom hem natten till måndag men först nu har man energi nog att skriva ihop något.

Resan dit började ju med sämst möjliga förutsättningar. 70 mil i full snöstorm och ett väglag som närmast kan liknas vid en hockeyrink. Men man var ju ändå lite taggad på att få komma iväg så milen betades av sakta men säkert och runt 3 tiden på natten var vi framme och hann med ett par välkomstgroggar, vilket satt som en fläskläpp i vinterkylan. Linda, Tess och Marcus hade kört tidigare och hade stugan förberedd åt oss.

Dagen efter var det dags att ge sig ut i backarna för första gången och eftersom jag aldrig tidigare stått på en såndäringa snöbräda så var ju detta ett projekt i sig.
Objektiv 1, ta sig ner för sista delen av barnbacken utan större kroppsskador.
I knapp styrfart lyckades jag glida ner utan minsta bekymmer.
Självklart var detta en ego-booster av rang så lite styv i korken yttrade jag orden jag senare skulle få ångra; "Hur svårt kan det vara att åka knapplift med snowboard? Vad kan gå fel liksom?".

Jag hoppas ni inser vilken grovt förnedrande upplevelse det är att 6 gånger i rad krascha i liften uppför barnbacken innan man ens kommit den första startsträckan på 20m! Fy vad jag skämdes, och liftvaktens såg minst sagt road ut.

Men, minnet av den där första färden nerför barnbacken satt etsad i bakhuvudet. Så glad i hågen över att äntligen ha kommit upp var det dags för röd pist.
Jag skojar inte om jag säger att min svanskota numera sitter placerad strax under halsen. Det tog mig 55min att ta mig från topp till botten i en backe som normalt sett tar kanske 5-6 minuter.

Efter några mer eller mindre lyckade åk i barnbacken var det dags att kasta in handduken för dagen. Tacos avnjöts i stugan och spritintaget tog vid. Blev dock en ganska kort kväll då man var helt blåslagen och kände att sängen lockade.

Dagen efter var det samma visa även om jag nu började få kläm på det hela litegrann iallafall. Och festen på kvällen utvecklades till en kort krogrunda och efterfest i stugan.

Sen var söndagen kommen och det var dags att köra hem. Kruxet var ju bara att jag hade smidigt nog planterat bilen i en snödriva längre ner i backen efter en "aningen" missbedömd vänsterkurva. Minne som en guldfisk har man ju begåvats med så med humöret uppe travade vi ner för backen med snöskyffel i högsta hugg, enbart för att hitta bilen så fastkörd att det inte gjorde någon nytta att skotta. Det var bara att bita i det sura äpplet och ringa bärgare, som behagade ta 1200kr för att masa sig upp och dra loss oss. Stor suck!

Finns säkert mycket mer att skriva om helgens bravader men jag orkar inte trötta ut er alldeles så jag nöjer mig med följande.
Även om visssa saker gick åt helvete, så som vädret, fastkörningen och lite andra privata tråkigheter så var det en lyckad resa som jag gärna skulle göra om igen, fast lite bättre förberedda och med turen på vår sida :)