Med tanke på hur mycket tid jag spenderar på att täcka mitt behov av musik på daglig basis är det som att upptäcka guldet vid regnbågens slut när jag hittar något nytt, något fräscht. Jag har lyssnat så mycket på Hellström och Winnerbäck att rädslan för att slita ut skivorna finns närvarande, trots att jag lyssnar på datorn. Jag har dock funderat på om det inte fattas något. Någon svensk sångare som är gammal i gemet men ännu inte har fastnat.
Idag hittade jag rätt nål i höstacken; Joakim Thåström. Hittills har jag bara hört de gamla slagdängorna som 800 grader och tyvärr hans senare alster som Fan fan fan. Därför har jag inte riktigt tagit mig tiden och orken att ge honom en ärlig chans. Idag hörde jag dock något av det bästa på väldigt länge - en tidig kreation vid namn Höghus, låghus, dårhus.
Sådan känsla för ord som denne avdankade commiestofil ligger inne med är svår att överträffa. Speciellt när djupa rader blandas med total galenskap. Det får mig att vilja dansa efter hans pipa.