Something like a phenomena, baby
Jag är totalt oproduktiv. Har varit ledig hela dagen och egentligen bara haft två saker på schemat. En fika med Carolina, Bettan och Judith, samt att städa lägenheten. Det senare av de två borde jag gjort för längesedan men motivationen har varit som bortblåst. Jag har alltså haft en hel dag på mig att hinna med dessa enkla bestyr, men tror ni att jag ens reder ut det?
Nej, efter en trevlig fika och en runda inom H&M med pantertanterna åkte jag hem och slängde mig i hängmattan, för att på några minuter somna som en a-lagare på en vadderad parkbänk.
Just det - en sak till hann jag med!
På fredag är det löning och som ritual brukar jag spendera mina sista surt förvärvade slantar på en pizza - lite som en belöning efter en månads hårt slit (ja, ni läste rätt). Vad jag inte tänkte på var att jag den senaste månaden totalt slutat äta. Jag äter som mest ett litet mål mat om dagen, vilket är sjukt irriterande. Hur som helst så satt jag där i solskenet på Filles uteservering och väntade med ett kurrande tarmsystem på att pizzan skulle dyka upp. Efter 15minuter en kvart kom bagaren ut med en rykande het Calzone och jag greppade besticken i ett fast grepp. Jag högg in på den intet ont anande degklumpen och tre tuggor fick jag i mig innan den fjärde vände i halsen och höll på att bli en fin liten bordsdekoration.
Vad gör jag nu? Jag kan inte lämna en hel pizza, det skulle vara pinsamt, och att försöka äta mer hade varit stört omöjligt. Jag får en briljant idé. Jag vecklar ihop pizzan och smyger diskret runt hörnet för att slänga den i närmsta container. Vad jag inte tänker på är att pizzerian nyttjar dessa containrar och att de har en utgång precis intill. Helt plötsligt hör jag att dörren öppnas och ut kommer en hel turkfamilj med förvånad blick, tittandes på en spyfärdig Marcus som står med ett containerlock i ena handen och en hopvecklad Calzone i andra. Jag smäller igen locket och lunkar skamset därifrån med vetskapen om att jag aldrig kommer få en pizza utan salivpålägg i Vä igen, någonsin :)
Nej, efter en trevlig fika och en runda inom H&M med pantertanterna åkte jag hem och slängde mig i hängmattan, för att på några minuter somna som en a-lagare på en vadderad parkbänk.
Just det - en sak till hann jag med!
På fredag är det löning och som ritual brukar jag spendera mina sista surt förvärvade slantar på en pizza - lite som en belöning efter en månads hårt slit (ja, ni läste rätt). Vad jag inte tänkte på var att jag den senaste månaden totalt slutat äta. Jag äter som mest ett litet mål mat om dagen, vilket är sjukt irriterande. Hur som helst så satt jag där i solskenet på Filles uteservering och väntade med ett kurrande tarmsystem på att pizzan skulle dyka upp. Efter 15minuter en kvart kom bagaren ut med en rykande het Calzone och jag greppade besticken i ett fast grepp. Jag högg in på den intet ont anande degklumpen och tre tuggor fick jag i mig innan den fjärde vände i halsen och höll på att bli en fin liten bordsdekoration.
Vad gör jag nu? Jag kan inte lämna en hel pizza, det skulle vara pinsamt, och att försöka äta mer hade varit stört omöjligt. Jag får en briljant idé. Jag vecklar ihop pizzan och smyger diskret runt hörnet för att slänga den i närmsta container. Vad jag inte tänker på är att pizzerian nyttjar dessa containrar och att de har en utgång precis intill. Helt plötsligt hör jag att dörren öppnas och ut kommer en hel turkfamilj med förvånad blick, tittandes på en spyfärdig Marcus som står med ett containerlock i ena handen och en hopvecklad Calzone i andra. Jag smäller igen locket och lunkar skamset därifrån med vetskapen om att jag aldrig kommer få en pizza utan salivpålägg i Vä igen, någonsin :)
Kommentarer
Postat av: Cássandra
Alla vettiga överger skeppet :) Skoja bara, det är en mycket trevlig arbetsplats men jag ska lägga hundra på studierna. Hur är det med dig då???!
Postat av: bets
"pantertanter" but why???? :) Dududu glöm nu inte bort lördagens 'vandring' it will be soooo much fun!
Trackback
