Ibland kan jag bli sådär nöjd med mig själv när jag skriver något riktigt bra, eller när jag skriver något riktigt roligt. Då känner jag den där underbart narcissistiska självgodheten, som om jag vore herre på täppan - the life of the party.
Sen läser jag Donny Hedlunds blogg och inser att, nej, jag är en skamfläck i historien - en nolla.

Stor note to self (och alla andra för den delen):
Hur bra man än är och hur bra man än skriver så är alltid Donny tio strån vassare.