Nu finns det en liten risk att detta blir ett inlägg i värsta Andres Lokko-stil, med vindar som smeker kinder och andra utsvävningar om diverse struntsaker. Men det struntar jag i.
Nu sitter jag här igen och nästan bryter ihop av sysslolöshet. Jobbade till klockan 19, och sedan dess har jag suttit i precis samma nersuttna del av soffan som alltid och gjort precis ingenting. Det är då jag börjar fundera på saker. Saker som egentligen inte borde spela någon roll, men som jag vrider och vänder på tills de helt tappat proportion och därför gör mig galen.
Inte för att det stör mig nämnvärt. Jag är van vid att överanalysera precis allt som händer, men det är i stunder som dessa, när man nästan börjar klättra på väggarna av tristess, som de verkligen tränger genom och blir jobbiga. Jag behöver något att göra. Något att se fram emot. Något som håller mig igång. Men det slutar inte där. Nejdå, samtidigt är jag ju för korkad och lat för att ta tag i något. Jag kunde säkert gå ut på en promenad, laga någon mat, vattna blommorna, eller helt enkelt bara ringa någon att leka med. Men nej, här sitter man och stirrar sig blind på alla tumbleweeds som blåser förbi i lägenheten - som i westernfilmer.