Det fick jag höra av en tjej jag dejtade för något år sedan, och jag förstår precis vad hon menade. Jag har alltid hävdat att jag är en gammal skröplig pensionär som fastnat i en bedårande vacker 21-årig kropp, och jag kan ge mig sjutton på att denna pensionär är grovt överviktig. Inte sådär festligt knubbig, utan down right smällfet. Peter Harrysson-fet.
Att börja dagen med ett par cheeseburgare för att sedan växla upp till det tunga artilleriet runt lunch med en pizza eller två har blivit rutin och det är varken billigt eller särskilt bra för mig och min späda lilla savannlöparkropp. En förändring vore nog att rekommendera - men glöm det!

Nej, för varje gång jag ens närmar mig kvinnornas högborg, köket, så drabbas jag alltid av samma mentala bild. Ni vet Killinggängets succéfilm Torsk på Tallinn? Scenen där Roland, den notoriskt ensamme dansbandsfanatikern, ska laga mat åt sig själv i filmens inledning.
Han planerar, flamberar och garnerar med sådan inlevelse och kärlek att det hela framstår som en bröllopsmiddag hos sultanen av Brunei. Han lägger verkligen ner hela sin själ på något som i slutändan bara avnjuts av honom själv, helt ensam. Så här känner jag mig när jag lagar mat.

Då kör jag hellre till Mickey D's en tisdag klockan 23:30 och lägger mina surt förvärvade slantar på en Chili McFeast & Co. Det gjorde jag ikväll, och vet ni vad? Inte ett dugg skäms jag för det.