Så äro den bistra men ack så välbekanta dagen då ännu en Saab lämnar mig kommen.

Jag talar förstås om min lanterna i mörkret, min pantflaska i finanskrisen, min franska armhåla i bistra vintertider, min gröna Saab 900. Inte sedan färdigskivat bröd har något skänkt mig sådan glädje som när jag först mötte henne som bara ett barn med 7000 mil på mätaren.
Men ty allt äro förgängligt. För det skall jag säga er. När man kommer hem från en underbar semester och finner att ens käresta inte ens tänder på alla fyra cylindrar, då är skilsmässopapprena så gott som påskrivna.

Men jag, mina vänner, jag studsar tillbaks. Så likt en frånskild medelålders lantbrukare väljer jag en ung importerad modell. Inte från Thailand, vilket annars verkar vara populärt, utan från Nippon. Även om hennes svenska är lite rostig och mitt sinne för japanska lyser med sin frånvaro så förstår vi varandra på ett djupare plan. Vi talar nämligen the international language of love. Så efter ett par tömda flaskor Deutsche Qualitätswein och utan några äktenskapsförord presenterar jag Fumetsu, en Mitsubishi Galant som nyss fyllt 18år.